Kalmar Slott i mystiskt sken. Bakom slottet syns en människa klädd i en kåpa. På bilden står rubriken Kalmar - Öden och myter.

Den halshuggna gravstenen

Har du också promenerat omkring på Kalmars gamla kyrkogård och stannat till vid den gravplats där de två avbildade personerna helt saknar huvuden? Kanske har du funderat över vart de har tagit vägen – eller vem som kan ha huggit av dem? För enligt myten är det nämligen precis vad som har hänt.

Graven tillhör Christopher Andersson Grip och hans maka Gertrud Ulfsdotter Snakenborg. Och kanske är det bäst att ta det från början, så vi förflyttar oss närmare 450 år bakåt i tiden, till slutet av 1500-talet.

Gustav Vasas barnbarn Sigismund sitter på tronen i sin mammas hemland Polen, som vid den här tiden är ett av Europas mäktigaste länder. Polen är katolskt och Sigismund är troende katolik och därför inte alls särskilt populär i det protestantiska Sverige. Så när hans pappa Johan den tredje dör och Sigismund övertar också den svenska tronen är det många som blir, rent ut sagt förbannade, här i Sverige. Bland annat hans farbror, hertig Karl av Södermanland, som inte alls är förtjust i det här med att ha en katolsk kung. Och bestämmer sig för att avsätta sin brorson.

Det leder så småningom till ett öppet krig mellan de två länderna och Sigismund invaderar Sverige 1598. Trupperna landstiger i Blekinge, tågar upp mot Kalmar, och när Sigismund hotar med att storma staden ger dess kommendant upp och öppnar stadsportarna. Sigismund och hans trupper fortsätter att marschera norrut, mot Stockholm. Men den tidigare segerrusiga vandringen får ett abrupt slut vid Stångebro, strax utanför Linköping där hertig Karls trupper möter upp och bjuder på motstånd i en hård batalj. De besegrar den polsk-svenska kungens armé och Sigismund flyr hals över huvud tillbaka till Polen. Rusig av seger fortsätter hertig Karl mot Kalmar: Nu ska Sigismunds närvaro i Sverige helt utraderas!

Drygt ett halvår efter den förra striden vid stadsmurarna belägrades staden än en gång. De tre ståthållarna på plats har strikta order: Förhandla inte under några som helst omständigheter med fienden!

Den 2 mars kan de se hur staden är helt omringad. Karl själv leder armén på den södra sidan och hans vuxne son Carl Gyllenhielm håller ställningarna på den norra. Den 2 mars ger Karl orden om att nu ska stadsmurarna forceras med stormning. Portarna bryts igenom och soldaterna strömmar in. Segerrusiga plockar de på sig av allt de kommer åt. Mat, smycken, tyger, allt av värde har en plats. Plundring och segerbyten är soldatens lön.

Men trots segern över staden är det fortfarande något som skaver; Kalmar Slott är intakt och där inne gömmer sig Sigismunds män. Bakom djupa vallgravar och tjocka kanonförsedda murar. En formell belägring inleds. Kanonernas bombardemang kanske inte kan besegra de ståndaktiga soldaterna. Men det finns ett annat vapen, nog så starkt om än långsamt: hungern. Ingen kommer in, och ingen kommer ut. När maten tar slut kan förhandlingarna ta vid, tänker hertig Karl.

Efter några månader, i slutet av april, är den enda förtäring slottets mannar har, att gnaga på skinn och hud från tidigare slaktade djur. Orken tryter. Sigismund har lovat skicka hjälp – men när kommer den? Johan Sparre, tunn och orkeslös, blickar ut över havet som så många andra dagar. Men, där ute ser han något, är det hungerns påverkan som spelar honom ett spratt? Han måste gnugga sig i ögonen. Jo, det är ju skepp som kommer där ute. Polska skepp! Räddningen är här. Han springer upp, jagar efter sina män, samlar sin trojka till rådslag och snart står de alla på murarna igen. Redo att bevittna det sista slaget om Kalmar och sedan leverans av mat och män.

Men det blir inte som de tror. Lagom till att alla intagit sina poster på slottsmuren seglar ännu en flotta in i Kalmarsund. Med svenska flaggor hissade. Och det krävs inte mycket av den betydligt större svenska samlingen skepp för att jaga de polska på flykten. Nu är allt hopp ute. De tre ståthållarna beslutar gemensamt att kasta in handduken och kapitulera. ”Måtte hertig Karl vara storsint och barmhärtig mot oss!” Och visst lovar Karl att de tre ska få gå fria och de ger upp slottet.

Men då har de glömt att det är en ur ätten Vasa de har att göra med, och Vasarna är inte kända för sin barmhärtighet. De utmärglade soldater som återstår av slottets garnison fängslas och tre dagar senare är det samling på borggården. Hertig Karl har ändrat sig. Det blev ingen fri lejd för ståthållarna. Det blir halshuggning istället. Johan Sparres fru Margareta Brahe bönar och ber: ”Men snälle gode Karl, som ditt kusinbarn ber jag dig: spara min make. Visa mig och honom din nåd”.

Det biter föga på Karls ilska. Och 22 män får sätta livet till den dagen, när Kalmars borggård färgas röd. Margaretas bön får dock visst resultat, och hon får med sig sin makes huvud hem i en trälåda. Den bär hon med sig resten av sitt liv, tills den begravs bredvid henne i Brahekyrkan på Visingsö.

De andra herrarnas huvuden fick inte en lika kärleksfull behandling. De sattes på järnstänger och placerades strategiskt vid stadsportarna som en varning till eventuella andra fiender till hertig Karl. Och ilskan och hatet mot de tre ståthållarna slutade inte där, utan Karl gav sig till och med på Christopher Andersson Grips gravsten. Också minnet av honom, och hans sedan tidigare döda fru, skulle halshuggas. Och det är resultatet av det du alltså kan se framför dig på kyrkogården.

Efter Kalmars blodbad följde några blodbad till, bland annat i Linköping, och snart hade hertig Karl gjort sig av med, och skrämt bort, så många av Sigismunds anhängare att han kunde få riksdagen att utropa honom själv till Sveriges kung.

Kalmars andra blodbad. Det första hägde rum i början av 1500-talet, men det är en helt annan historia.

Senast uppdaterad:
Sidan publicerad av: Destination Kalmar AB