
Grimskär
Grimskär. Den lilla holmen i Kalmarsund, som har varit så betydelsefull under flera århundraden men föll i glömska för omvärlden under nästan femtio år. I alla fall trodde vi det. I själva verket rådde här full aktivitet – i största hemlighet.
Grimskärs historia börjar redan på medeltiden. Då kallas den lilla ön Stegelholmen, ett namn som vittnar om en inte alls rolig tid; som avrättningsplats, där brottslingar steglas, det vill säga deras kroppsdelar fästs på ett hjul högt ovanför marken. Här fanns också en så kallad grima: ett grinande huvud från någon av de avrättade, på en stolpe som varnar både för revet och för vad som händer om man ägnar sig åt sjöröveri. Samtidigt som det fungerar som inseglingsmärke för de som kommer för fredlig handel. Det var också så holmen fick sitt namn: Grimskär.
Eftersom ön har en så strategisk plats, det finns inte ett skepp som kan ta sig in till Kalmar utan att ses från Grimskär, pratar man redan på 1500-talet om att bygga en befästning här. Hela tjugotvå gånger hinner ön bli anfallen, utan att någon gång intas, innan man först på 1620-talet börjar bygga den fyruddiga stjärnan, som finns kvar än idag. Fyrahundra man ägnar sig åt arbetet och stenarna tas från gamla öländska borgar. Sedan följer tvåhundra år i krigstjänst för den lilla ön fram till dess att Kungliga Lotsverket tar över ansvaret i mitten av 1800-talet. Då byggs här både fyr och fyrbostäder, i olika former och längder. Först 1940, när andra världskriget lamslår världen, har Grimskär spelat ut sin roll som lotsstation.
Ja, nu händer det inte mycket på ön. Den ligger helt öde och övergiven. Eller? Husen har förfallit och är borta. Men två gröna, tunga, låsta luckor som ser ut att gå rakt ner i underjorden skvallrar om någonting helt annat. Har du nyckel och kan öppna dem, kommer du in i en trång, smal korridor med dörrar på vardera sida. Dörrarna verkar låsta. Men se, om du vrider på något av de stora järnhjulen börjar plåtlisten som spärrar dörren att röra sig och du kan komma in till små rum, med tätt hopställda våningssängar samt ett litet kök med sittplats, bord och stolar. Och så längst in, en smal trappa ner till ett litet trångt rum, fullt av teknisk utrustning. Vad är allt detta?
Jo då, under andra världskriget kände Sverige att vi behövde vara beredda. Kriget kunde komma också hit och därför inrättades en minstation på Grimskär. Först var det en enkel historia, men under Kalla kriget år 1957 började en högteknologisk minstation byggas. Nu krävdes både teknisk kunskap och utbildning i kodsystem för att arbeta här. Det fanns flera minlinjer vid sundet, styrda via magnetfält. Och periskop som visade vilka områden som skulle sprängas om de aktiverades. Från Grimskär kunde man stänga ner hela Kalmarsund, om läget blev så.
Här, på minstationen, samsades elva personer på en yta som inte var större än femtio kvadrat. Mat fanns så att det skulle räcka i trettio dagar. Tänk dig att vara instängd under jorden i trettio dagar, på femtio kvadrat, tillsammans med tio arbetskamrater. Det var vardagen på Grimskär. Soldaterna som tjänstgjorde här fick under inga omständigheter berätta för familj och vänner var de höll hus under sin tjänstgöring. Inställningsordern sa ”vi ses på tågstationen”, inget mer. Grimskär nämns inte någonstans.
Ända fram till 1988 pågick den topphemliga, underjordiska verksamheten. Först i början av 1990-talet togs minorna upp och den topphemliga och högteknologiska utrustningen ”försvann”. Nu är Grimskär en helt vanlig ö, men med en ovanlig historia.
Sidan publicerad av: Destination Kalmar AB