Kalmar Slott i mystiskt sken. Bakom slottet syns en människa klädd i en kåpa. På bilden står rubriken Kalmar - Öden och myter.

Gustav Vasa-stenen

Den är svår att missa, Gustav Vasa-stenen längst ut på Stensö udde, till minne av Gustav Vasas landstigning här år 1520. Men, hur gick det egentligen till då? Kanske så här.

Tänk er en mild och ljummen sommarvind som får det långa gräset längst ute på udden att dansa. Det kluckar från vattnet och plaskar till när en liten båt lägger till vid stranden. En ung man svingar vigt benet över kanten och kliver ur. Han drar handen genom håret och ser sig om, upp mot Kalmar Slott. Det är två år sedan han senast satte fötterna på svensk mark, men nu är han tillbaka igen. Och den här gången ska han inte ge sig.

Året är 1520 och det är den 31 maj. Den unge mannen är den då 24-årige Gustav Eriksson. Han, som bara några år senare kommer att krönas till Sveriges kung och ta namnet Vasa. Men om det vet han ingenting ännu – eller? Hur ser hans planer egentligen ut den här försommardagen? Varför kommer han just till Kalmar?

Med fast mark under båda fötterna låter han sig stanna upp en kort stund och tänka tillbaka på när han senast var i Sverige, hur lurad han blev då. Det var i samband med Slaget vid Brännkyrka utanför Stockholm, där riksföreståndare Sten Sture den yngre tog upp kampen mot den danske kung Kristian som belägrade Stockholm. Gustav var med, som väpnare, och striden satte starka spår i honom. Framför allt efterspelet. Sten Sture vinner slaget, men för att kunna garantera kung Kristians säkerhet vid de planerade förhandlingarna i Österhaninge låter Sten Sture honom få ta sex man som gisslan.

En av dessa är den unge Gustav, som alltså agerar garant för en fredlig förhandling. Men kung Kristian kommer aldrig till Österhaninge, Sten Sture får vänta förgäves vid förhandlingsbordet. Istället väljer Kristian att ta med sig de sex männen och resa hem till Danmark. Där placerar han ut sina fångar på olika slott. Gustav hamnar hos avlägsna släktingar på den lilla jylländska ön Kalö.

Ja, nu handlade ju inte just den här fångenskapen om att plågas med vatten och bröd i ett tornrum. Men Gustav ledsnade ändå redan efter ett år på att vara fången och gav sig istället av till det tyska Lübeck. Kanske finns det uppsatta människor där, som också har irriterats av den danske kung Kristian och som därför skulle vara beredda att hjälpa honom i kampen mot danskarna? Men efter åtta månader i Tyskland, med oförrättat ärende, får han istället lift med Lübeckska köpmän och tar sig till Sverige igen med Kalmar som första anhalt.

Gustav har nämligen bestämt sig för att fråga Anna Bielke, hans kvinnliga släkting som just nu styr staden och försvarar den mot Kristians trupper. Hon borde vara minst lika förbannad som han på danskarna och redo att bistå med tillräckligt många knektar för att i alla fall påbörja en motståndsstyrka? Men Anna har knappt män nog att fortsätta försvara Kalmar. Och när Gustav själv försöker övertala knektarna skrattar de bara åt honom. Nu får de i alla fall mat och husrum – vad har han att erbjuda? Förbannat också! Han kan erbjuda dem att tillsammans besegra dansken, är inte det motivation nog? Samtidigt förstår Gustav att han kanske måste arbeta på ett annat sätt för att få med sig folk. De flesta runt honom tycker visserligen inte om Kristian. Men samtidigt, hur farlig kan han vara?

I början av hösten, när också Stockholm har fallit och Kristian erbjuder sina tidigare motståndare både amnesti och bjuder in till fest, då är det väl lika bra att lägga gammalt groll bakom sig? Åka till Stockholm för att möta den nye kungen, och roa sig i dagarna tre?

”Knappast.” En sak är säker, efter fångenskapen litar Gustav inte på den danske kung Kristian för fem öre. Så när övriga familjen åker till Stockholm för att delta vid firandet väljer han istället att hålla låg profil på familjegodset Räfsnäs utanför Mariefred. Och han undviker på så sätt Stockholms blodbad, där både hans far och svåger mördas och hans mor och systrar skickas till fångenskap i Danmark.

”Nu, äntligen, borde de väl ha förstått vilken kålsupare Kristian är”, tänker Gustav när budet om familjens öde har nått honom. Han packar hastigt sina få ägodelar för att ge sig av norrut, mot Dalarna. Kanske har han bättre lycka där? Men det är en helt annan historia.

Senast uppdaterad:
Sidan publicerad av: Destination Kalmar AB