Kalmar Slott i mystiskt sken. Bakom slottet syns en människa klädd i en kåpa. På bilden står rubriken Kalmar - Öden och myter.

Kalmar domkyrka

Det går ett rykte i Kalmar stad. Från mun till mun viskas det: ”Det spökar i Domkyrkan!” Den som har rört sig i närheten av kyrkan under nattens tysta timmar har kunnat höra musik från orgeln där inne. Någon har till och med uppfattat att det har varit just ”Björneborgarnes marsch” som spelats.

Året är ändå 1901 – tror verkligen människor på sådan vidskepelse? Men vad eller vem skulle det annars vara som får orgelns pipor att ljuda genom natten? Kan det vara någon av alla de människor som har lagts till sin sista vila här i kyrkan, som nu vill förära Kalmars nattliga vandrare med ljuv musik?

Kalmar domkyrka har en lång historia. När hela staden skulle flyttas till Kvarnholmen gällde det även kyrkan. Den gamla bykyrkan sprängdes, men innan byggnaden helt förstördes tog man bort klockorna och predikstolen och flyttade dem till den nya domkyrkan, här på Kvarnholmen. Det nya bygget skedde i en tid av krig och pest; och bristen på pengar som de svåra tiderna orsakade gjorde att kyrkbygget drog ut på tiden. Arkitekten Nicodemus Tessin den äldre, som också var arkitekten bakom Stockholms slott, hann dö innan bygget var klart. Hans son Tessin den yngre fick ta över och fulländade Sveriges största barockkyrka, med inspiration från Italien och Frankrike och som också visar på 1600-talets svenska stormaktsambitioner.

Midsommardagen 1682 invigdes kyrkan. Den var fyra år efter det att den gamla kyrkan hade sprängts, så behovet av en ny kyrka var stort, men den nya kyrkan var långt ifrån klar och gudstjänsterna hölls med regnet droppandes från taket. Inte förrän 11 år efter invigningen, 1703, var kyrkan helt färdigbyggd.

Och så var det det här med att begravas inuti kyrkan. Det var en sed som förekom redan under medeltiden och hade sin absoluta höjdpunkt under 1600-talet. Att begravas inuti kyrkorummet var den yttersta och slutliga manifestationen av makt och social status. De finaste, mest eftertraktade och dyraste gravplatserna låg i koret. Här begravdes adelsmän, biskopar och andra betydande män. Kalmar domkyrkas 81 gravhällar i olika utformningar och utsmyckningar förmedlar inte bara den dödes status, utan berättar också om konsthistoria och om olika tiders dekorationstrender.

Men det finns några problem med att begrava människor inuti kyrkan, rakt under kyrkbänkarna. Lukten. Av lik. Och det är inte bara lukt som sprider sig, utan också luftburna sjukdomar när de levande sitter i princip mitt ibland de döda. Under 1600- och 1700-talen löstes problemet med att besökarna tog med sig doftpåsar till kyrkan, som man tänkte inte bara skyddade mot doften utan också mot smitta.

Prästerna började protestera mot den mycket populära men ohygieniska seden redan under 1600-talet, men det dröjde till 1700-talets mitt innan fler betydande män höjde rösterna för att sätta stopp för begravningar inuti kyrkorna. Det resulterade i ett förbud från och med år 1815. Men det var svårare än förväntat att förmå ståndspersoner att avstå sin gravplats. Den sista gravsättningen i domkyrkan skedde runt 1824 och var troligtvis adlig, eftersom man vågade tänja på förbudets gränser med nästan tio år.

Så att det vid sekelskiftet runt år 1900 gick rykten om spöken i kyrkan är inte så konstigt, som man kanske skulle kunna tro. Kan det ha varit en gammal kantor som vaknat till liv igen några hundra år senare? Men nej, tidningen Barometern förklarar i en artikel, att anledningen till det nattliga orgelspelandet lär vara en fönsterruta i jämnhöjd med orgelpiporna. Den har varit sönderslagen, varpå vinden har kunnat ta sig in och inte bara spelat orgel utan dessutom fått rollen som spöke. Mer mystiskt än så var det inte.

Senast uppdaterad:
Sidan publicerad av: Destination Kalmar AB