Ölandsbron

En mörkhårig kvinna uppklädd i grårutig kostym och polotröja kliver in i en röd sportbil av märket Volvo. Runt omkring henne syns människor och fotografer. Det brummar rejält när bilen åker iväg från Kalmar Slott mot Ölandsbron.

Det är kronprinsessan Victoria som är i stan. Och när hon ska fira att Ölandsbron fyller 50 år passar hon på att gå, eller förlåt åka, i pappa kungens fotspår. För det var i en bil av precis samma modell som han tog premiärturen över Ölandsbron den där gången för 50 år sedan, när han själv var kronprins och fick äran att inviga bron.

Men historien om bron går längre tillbaka än så. Redan på 1850-talet påbörjades byggandet av en Ölandsbro. Då var det hovstallmästaren JW Beijer på Ottenby Kungsgård, långt ner på södra Öland, som med egen kraft började bygga en vägbank över sundet. Stenblock efter stenblock lades ut i vattnet. Ölandsbor slöt upp och hjälpte till. Projektet nådde hela tre kilometer ut, mot djuprännan, där det var tänkt att ha en klaffbro för att kunna släppa genom skepp. Men då hade Beijers resurser tagit slut och istället blev det bara en roddfärja som fick gå från piren till fastlandet. Till slut gick hela projektet i konkurs och den halvfärdiga bron såldes till högstbjudande, för 25 öre.

Tiden var inte mogen för en Ölandsbro den gången, men att behovet fanns var tydligt från ölänningarnas sida. De kommande årtiondena läggs flera motioner med idéer till brobyggande på riksdagsnivå. 1932 redovisas det första konkreta förslaget, men det är först på 1950-talet som diskussionen accelererar på riktigt. Utflyttningen från ön är stor, företagen här går dåligt på grund av höga transportkostnader och ölänningarna har lägst lön och sämst bostäder i hela Sverige.

Problemen som bron kan tänkas lösa är många och 1958 skriver 17 500 ölänningar under ett uppror där de väljer att vädja till riksdagen om ett brobygge till Öland. Frågan diskuteras ur flera perspektiv. Ska det bli en bro eller en tunnel? Och hur ska den finansieras, med en avgift för alla som åker över? Riksdagspolitikern och ölänningen Fritz Börjesson driver på frågan hårdast av alla. Men det finns också de som ser risker med brobyggandet. En av de största kritikerna är Carl Malmsten, möbeldesigner, professor och grundare av Capellagården i Vickleby. Han menar att ön som turistland kommer förstöras av bron. Inte för att turisterna skulle bli färre, utan tvärt om: de skulle bli för många!

Men det är inget som hindrar riksdagen från att år 1966 ta beslutet att en bro ska byggas. Vid årsskiftet 1967–1968 tas de första spadtagen. På fastlandssidan av den dåvarande kommunikationsministern Svante Lundqvist den 30 december och på Ölandssidan tas det den 4 januari av Fritz Börjesson, som enligt Dagens Nyheter ”grävde i en takt som om han själv stod för hela entreprenaden”.

Den 30 september 1972 kan så äntligen bron invigas. Och det som Europas längsta. Kronprins Carl Gustaf klipper bandet. Både Sveriges Television och radion livesänder. Karnevalstämningen är på topp på båda sidorna av sundet; planeringen inför just denna dag har pågått i åratal. Thore Skogman och Lill Lindfors uppträder och femtiotusen fastlandsbor och ölänningar tar bilen över till den andra sidan och tillbaka igen.

50 år senare har miljoner och åter miljoner människor passerat över bron, antalet bultar har diskuterats på tv, lopp har arrangerats över den – och det är idag svårt att tänka sig ett Öland, eller ett Kalmar, utan en bro mellan.

• Alla avsnitt