
rackargården
Ser du det lilla röda huset här i hörnet vid Norra Långgatan 77? Visst känns det pittoreskt, ett äldre målat trähus med liten tomt, nära havet?
Men om du hade bott här för cirka 200 år sedan skulle det inte ha varit lika romantiskt. Om du tittar närmare ser du nämligen att på huset sitter skylten Rackargården. Det betyder att om du bodde här så var du en rackare. Och alltså, inte en rackare så som vi menar idag, som i en ”rolig rackare” eller när man säger om busiga barn att de är “riktiga små rackare”.
Nej, du som är rackare befinner dig längst ner på samhällsstegen. När du går genom staden vill ingen vuxen titta dig i ögonen. Barnen som leker springer undan, deras föräldrar har skrämt dem med att om de är olydiga eller uppstudsiga mot sina föräldrar så kommer rackaren, eller nattmannen som du också kallas, att ta dem. Om nätterna drömmer de mardrömmar om hur du kliver ut ur mörkret, suddig i konturerna och svart av sot, och sträcker dina armar mot dem. Flera gånger har de vaknat skräckslagna av sina egna skrik och sett dig framför sig.
Inte konstigt att de gömmer sig bakom det lilla planket eller flyr in på en av tvärgatorna när du kommer gåendes mot dem, trots att det är mitt på dagen. Ibland kan du inte låta bli att stirra lite extra på någon eller titta den som ska verka morsk rakt i ögonen och säga ”BÖ!”. Då vänder de om och flyr snabbare än vinden. Om du går in på en krog och sätter dig vid ett bord – om du ens kommer in, det är inte alltid du blir insläppt – kommer alla andra som sitter vid bordet att resa sig och flytta till ett annat.
Glaset du blir serverad dryck ur ser ut på ett speciellt sätt, utan fot, och hänger på en egen plats för att inte blandas ihop med de glas hederligt, kristet folk dricker ur. Och när du går kommer platsen du suttit på fortsätta att stå tom. Det betyder nämligen otur att sitta på den plats där du just har suttit.
Men varför tycker då alla så illa om dig? Varför är de så rädda för rackaren? Jo, för du gör det arbetet som ingen annan vill göra. Det som visserligen verkligen behövs, för att stadsmänniskorna ska kunna fortsätta sina liv utan obehag. Men det arbete som ingen annan vill befatta sig med. Det är du som tömmer stadens latriner, alltså de offentliga toaletterna, hanterar sopor och kadavren från stadens herrelösa djur.
Det är på dig man kallar när en häst behöver slaktas och flås. Att slakta just hästar anses orent och fult. Hästkött äter man inte; istället begravs hästen efter att skinnet, som gick att använda, har dragits av. Människor som har tagit livet av sig är det din uppgift att begrava, på en plats utanför kyrkogården, själamördare har ingenting på en kristen plats att göra. Men det mest otäcka du gör är nog arbetet som bödelns dräng. Det är du som bygger bålet om någon ska få sitt liv avslutat genom att brännas där. Det är du som tar hand om kroppen, det lilla som finns kvar, efteråt. Som samlar in och begraver, hanterar de döda, lemlästade kropparna.
På många platser tvingas rackare, av stigmatiseringen, att bo utanför samhället. Ofta nära galgbacken, för att ha nära till jobbet, så att säga. Men du har tur, som bor här i Kalmar. Du får ju faktiskt bo här, inne i samhället. Visserligen på norra delen av Kvarnholmen bland enklare folk, men ändå. Det finns andra barn för dina småttingar att leka med. För du har familj – fru och tre barn. Eller fru och fru, ni har aldrig gift er men lever ändå ihop sedan många år.
Du har själv vuxit upp här på gården och vet inget annat liv än rackarens. För din far var rackare. Och hans far. Och Anna, som hon heter din fru, kommer också från en rackare-släkt. Att en annan kvinna skulle ha velat ha dig har du inte ens kunnat drömma om. Far din har berättat om kvinnor som har blivit erbjudna att gifta sig med en rackare istället för att få sin dödsdom verkställd, men som har tackat nej. De går hellre i döden än utsätter sig för den fattigdom och det utanförskap som det innebär att vara en rackares fru. Så det är tur att du har Anna och barnen. De springer inte iväg när du kommer hem, trots att du är svart av sot efter att ha rengjort bättre folks skorstenar – ytterligare ett av alla dina uppdrag.
Men, om du nu har gått genom livet som en utböling, en samhällets utstötte. Visst kommer du väl att få finna frid efter döden? Nej, till och med där sätter samhället stopp. Enligt en förordning från 1792 måste du begravas på de ärelösas plats norr om kyrkan. På kvällen och i tysthet. Utan ceremonier och andra närvarande än de som sköter själva begravningen.
Så får du ligga där, långt från de kristnas ordentliga kroppar. Utstött ur samhället ända in i döden.
Sidan publicerad av: Destination Kalmar AB