Kalmar Slott i mystiskt sken. Bakom slottet syns en människa klädd i en kåpa. På bilden står rubriken Kalmar - Öden och myter.

Slottsfängelsets skräck

Det är den 15 december 1645 och en rättegång pågår i Kalmar rådhusrätt. Åtalad står en skräckinjagande, storväxt man som kallas Ölands-Jödde.

I över ett års tid har han gjort livet till ett helvete för sina medfångar på Kalmar Slotts fängelse. Åtta medfångar har han slagit ihjäl och flera andra har dött av svält under terrorväldet. Men hur har fångvaktarna kunnat tillåta detta och hur har det kunnat pågå så länge? Allt uppdagas under rättegången, som avslutas med att Jödde får ett – enligt många – alldeles för milt straff.

På den här tiden var Kalmar Slott ett länsfängelse, vilket innebar att de som satt där var arbetsfångar. De fick till exempel arbeta utomhus på dagarna och kunde röra sig ganska fritt på slottsområdet. För arbetet de utförde fick fångarna en veckopeng. Det var den veckopengen som de sedan skulle använda för att köpa mat, ljus och ved av fångvaktmästaren. De fick ingenting gratis.

Det här var också något som Jödde snabbt insåg att han kunde utnyttja. Vi kommer strax till hur. Men först: Jödde knyter till sig fem kumpaner, Jöns i Ormöga, Samuel från Bårby, Jakob Tysk, Gysings dräng och så en man som kort och gott betecknas Jon. Tillsammans sätter de upp en egen domstol, som alla nya fångar ställs in inför. Tysk agerar domare och Jödde verkställer straffet. De som är grovt kriminella får ett milt straff, medan de som bara har stulit en bit bröd blir fruktansvärt behandlade.

Straffskalan i Jöddes domstol ligger mellan 12 och 24 slag. I början använder han en träskyffel till att slå med. Men, det blir ju inte lika blodigt, och därmed inte lika roligt enligt Jödde. Snart byts den ut till ett grovt rep doppat i tjära. Nu skvätter det ordentligt när den dömde slås, ofta till medvetslöshet, och det gäller att hålla tyst under behandlingen. En gammal man ska, hållandes i en sängända för att inte falla ihop, skräckfyllt ha skrikit: ”Jag dör! Jag dör!”. Varpå Jödde hånfullt ska ha svarat: ”Dö då för tusan, din jävel” och sedan slagit tills det var precis vad mannen gjorde.

Efter en sådan behandling förstår man att det var lätt för Jödde att utöva makt. Alla de trettiosex fångarna i hans fängelsegrupp hade döden ständigt hängandes över sig. Ingen vågade säga emot. I ett sådant läge är det lätt för Jödde att kräva pengar från medfångarna, vilket han också gör. De måste betala honom för att få sitta framför brasan, på en bänk eller använda en filt. Betalar de inte får de straff – och ibland straffades de också när de har betalat.

Ölands-Jödde lever gott i fängelset. Köper öl från fångvaktmästaren som gärna ser åt ett annat håll och låter Jödde hållas. Pengarna kommer ju ändå till vaktmästarens ficka, oavsett om det är Jödde som köper öl, eller den fånge som fått pengarna för att köpa mat.

Fångarna svalt. En stackars sjuk man från Mönsterås ligger i ett mörkt hörn av det kalla fängelseområdet och skakar. Han kan knappt röra sig efter att inte ha ätit ordentligt i veckor. ”Snälla, en bit mat, ge mig bara en bit mat”, bönar han viskande, varpå Jödde kastar till honom ett av sina avgnagda ben. Och mannen dör, hållandes det avgnagda benet i handen. En annan gång är det en medfånge som förbarmar sig och kastar en bit ost till någon av av de svältande. Det gör Jödde så vansinnig, över att någon trotsar hans välde, att han resolut slår ihjäl den svältande mannen direkt. Jödde hade bestämt att han skulle dö, och så var det med det.

Till slut gick det inte längre att dölja vad som pågick. Det är december 1645, rättegång i Kalmar rådhusrätt. Ölands-Jödde får äntligen stå till svars. Han döms till att avrättas genom hängning. Med vår tids ögon är det ett väldigt hårt straff, men med tanke på vad Jödde utsatt sina medfångar för, och att dödsstraff inte var helt ovanligt på den här tiden, var det många som tyckte att den här förskräckliga mannen förtjänade ett betydligt värre öde.

Blev fängelset en trevlig plats nu när Ölands-Jödde lämnade det? Nej, inte direkt. Kalmar fängelse hade länge rykte om sig att vara fruktansvärt. Fångar skrev till och med till landshövdingen och beklagade sig över kyla som fick dem att förfrysa fingrarna också inomhus på vintrarna, och mat som var så dålig att svält var vanligt. Men det är en annan historia.

Senast uppdaterad:
Sidan publicerad av: Destination Kalmar AB