Kalmar Slott i mystiskt sken. Bakom slottet syns en människa klädd i en kåpa. På bilden står rubriken Kalmar - Öden och myter.

Varvsholmen

Nu ska vi berätta om Varvsholmen, och hur det kunde gå till på ön i slutet av 1600-talet, när Sveriges viktigaste krigsskepp byggdes just här, vid det kungliga örlogsvarvet i Kalmar.

I ett brev till amiralgeneral Wachtmeister, nådig herre och mäktig hjälpare, daterat den 10 mars 1685, går följande att läsa:

”Vi haver arbetat både om sommaren i hettan och eljest om vintern, då mästaren oss träget pådrivit med arbete, så att vi det näppeligen kunnat utstå, den heta sommartiden då nödtorftig dricka väl och stundeligen behöves. Vi har inga kläder på kroppen, de är förbrända av gnistor och utslitna. Bonden har litet att erlägga och våra hustrur och barn svälta.”

Bultslagare och bönder slapp sitt arbete när det var obekvämt väder, men båtsmännen som slet på Varvsholmen måste arbeta och slita i både ont och gott väder. Och nu var de missnöjda. Det fanns två skäl till att Kalmar fick ett kungligt örlogsvarv i slutet av 1600-talet. Det ena var att efter freden i Roskilde 1658 tillhörde Blekinge, Skåne och Bohuslän Sverige, vilket innebar en naturlig vattengräns mot Danmark. Det innebar i sin tur att det behövdes ett örlogsvarv som låg mer strategiskt söderut än Stockholm. Det andra skälet var den katastrofala förlusten av hela nitton krigsskepp under det Skånska kriget. Och de skeppen behövde i rask takt ersättas.

Kung Karl den elfte beslutade därför att en helt ny stad, Karlskrona, skulle byggas i Blekinge och där skulle man bygga upp sitt örlogsvarv. Men eftersom det var bråttom att få klart de nya krigsskeppen valde man Kalmar som tillfällig huvudort för flottan. På Varvsholmen hade det byggts skepp ända sedan medeltiden; smeknamnet Knarrholmen kom från att knarr var en skeppstyp som under vikingatiden användes för handelsresor över havet. Och de senaste åren hade en privat varvsverksamhet på holmen levererat några mindre örlogsskepp till flottan. Så 1679 beslutade Karl den elfte att ett kronovarv skulle etableras där med namnet det Kungliga Amiralitetsvarvet vid Kalmar.

Som chef för varvet tillsattes Anders Homan – en man som inte bara hade stor erfarenhet som befäl på krigsfartyg, han var också en av de få överlevande från Regalskeppet Svärdet som gick under samtidigt som Regalskeppet Kronan sjönk utanför Öland några år tidigare. Skeppsbyggmästare blev Gunnar Olofsson Rooth, en man med udda bakgrund. Som ung tillfångatogs han och tvingades bygga piratskepp i Algeriet, men han lyckades på något sätt bli fri och ta sig till Göteborg. Där byggde han handelsskepp som var så bra att ryktet om honom spred sig ända till den högsta styrelsen för flottan, amiralitetskollegium i Stockholm.

Han lovade att skeppen han byggde på Knarrholmen skulle bli ”lika snabba som de algeriska kaparskeppen” och verkade ha lyckats med det då han vid sjösättningen av sitt fjärde skepp vid Kalmar fick en praktfull silverkanna som tecken på uppskattning från sina överordnade.

På Varvsholmen fanns tre stapelbäddar för kölsträckning av stora skepp. På laboratorieholmen bredvid byggdes de mindre. Här fanns kontor och bodar för smide, segelmakeri och materialförvaring. I undervåningen på ett av husen på laboratorieholmen fanns också en predikosal där varvsfolket beordrades att lyssna på guds ord vid bestämda tider. För att bygga ett enda stort skepp gick det åt 1 000 ekar. På bara några år hann man fälla över 15 000 ekar runt Kalmar och på Öland blev skogarna nära nog skövlade.

Manskapet då? Vilka skulle bygga alla dessa skepp? Jo, de över tusen männen och deras familjer rekryterades från runt om i hela landet; från Stockholm och Gotland till Västergötland och till och med Österbotten i Finland. Men det var inget lätt arbete som väntade ute på Knarröarna. Dessutom fick de anställda leva med en ständig oro för om lönen verkligen skulle bli utbetald. Efter alla krig var kronans finanser minst sagt dåliga och till och med skeppsbyggmästaren fick skriva flera gånger till sina överordnade och klaga på utebliven lön. Tänk då hur det var för de betydligt lägre ner i hierarkin?

Att fly från arbetet var belagt med straff; på broarna från holmarna in mot fastlandet hindrade en vaktstyrka de utslitna arbetarna från att ge sig av. De som tillfångatogs hämtades tillbaka till arbetet och fick fortsätta slitet, men denna gång med en järnring kring halsen, för att hindra dem från att försöka fly igen. Ändå vågade de missnöjda arbetarna skriva till Stockholm och beklaga sig över arbetsförhållandena.

Så, hur gick det då? För de frusna och fattiga skeppsarbetarna 1685? Jo, överheten lyssnade. Lagom till vintern fick de ny rock, byxor, skor och underkläder. Men lönen, den förblev den samma.

Under århundradena har båtbyggandet på Varvsholmen fortsatt. Först efter att Kalmar Varv lades ned 1980 blev det tyst på ön. Men strax innan millennieskiftet började det sedan hända saker igen. Nu var det inte längre båtar som byggdes – utan hus. Under 2000-talets första år växte en helt ny stadsdel fram, med bostäder och kontorslokaler. Livet och företagandet har återvänt. Nu arbetas det för fullt på Varvsholmen igen, men i nyskapande branscher som ingen hade kunnat föreställa sig på amiralgeneral Wachtmeisters tid.

Senast uppdaterad:
Sidan publicerad av: Destination Kalmar AB